Starship Troopers – Robert A. Heinlein (1959)
Militär science fiction | Kontroversiell berättelse om den unge Juan "Johnny" Rico som tar värvning i armén i ett samhälle som styrs av en militär elit. Han utvecklas från pojke till man under tiden som ett interstellärt krig pågår.
Den amerikanske författaren och tidigare sjöofficeren Robert A. Heinlein (1907–1988) sparade inte på krutet i berättelsen om unge Juan Rico som växer upp och tar värvning i armén i ett samhälle som styrs av en militär elit. Rösträtt erhåller man först när man tjänstgjort i armén. Starship Troopers (Stjärnsoldaten i svensk översättning) är en av hans mest kända och omtalade böcker och den tilldelades även Hugopriset för bästa roman 1960. I berättelsen får du följa Ricos utveckling från rekryt till officer samtidigt som det pågår ett interstellärt krig mellan mänskligheten och en utomjordisk ras som påminner om stora insekter.
Vissa partier i boken är klassrumslektioner där olika teman diskuteras på ett filosofiskt sätt – rösträtt, civilkurage, betydelsen av militären, ungdomsbrottslighet och så vidare. Det anses vara allmänt känt att det är Heinleins egna militära och politiska åsikter som lyser igenom, och har du läst några av Heinleins övriga böcker så vet du att han ofta pratar i egen sak genom sina rollfigurer: han är en riktigt militärkramare, men framför allt älskade han att prata sig varm om libertarianismen. I några av hans senare böcker – framför allt i Stranger in a Strange Land (Främling på egen planet, 1961) och The Moon is a Harsh Mistress (Revolt mot jorden, 1966) – blir detta nästan på gränsen till outhärdligt tråkigt, men i Starship Troopers är de filosofiska diskussionerna väldigt fängslande.
Den nederländske filmregissören Paul Verhoeven (Robocop, Basic Instict, Total Recall m.fl) filmatiserade boken 1997 och resultatet blev en satir som tar fasta på bokens mer fascistiska tendenser. Tro alltså inte för ett ögonblick att boken har lika mycket glimten i ögat som filmen har – den är betydligt mer brutal, smutsig, allvarlig, omskakande och helt klart läsvärd.
Ender's Game – Orson Scott Card (1985)
Militär science fiction | I framtiden tränas även barn som en del i förberedelserna för en förmodad tredje attack från en insektslik utomjordisk ras (japp, även här!) genom att utsätta dem för komplicerade spel, vissa i tyngdlöshet. Andrew "Ender" Wiggin visar prov på sällsynta taktiska förmågor.
Ender's Game (Enders spel på svenska) är också en sådan där bok som likt Starship Troopers är fascinerande att läsa, mest eftersom den handlar om våldsamma barn med välutvecklade förmågor – något som i alla fall jag tycker är rätt obehagligt. Den anses väl mer eller mindre tillhöra sci-fi-litteraturens kanon och vann Hugopriset för bästa roman 1986. Det är en hyfsat lättläst bok som definitivt är värd att lägga tid på. Den utkom 1985 och har följts av en rad uppföljare – jag tror det är uppåt 20 stycken – som anses vara betydligt sämre (jag har inte läst någon av dem).
Som sagt, även i Enders game står en ondskefull insektsliknande utomjordisk ras på lur och en tredje attack mot mänskligheten är att vänta. Som en del i förberedelserna så sätts begåvade barn i stridsskola när de är väldigt små. I boken får du följa Andrew "Ender" Wiggin när han rycks upp från sin familj och placeras i stridsskolan efter att han har begått en våldsam handling mot en mobbande skolkamrat som senare avlider av sina skador. Ender visar från på enastående taktiska förmågor och blir väldigt duktig på de spel som utgör träningen i stridsskolan. Men de vuxna undanhåller vissa delar av sanningen för Ender, och allting är kanske inte riktigt som man trott.
Ender's Game filmatiserades 2013 med bl.a. Harrison Ford i en av rollerna, men jag tycker att boken är betydligt bättre än filmen.
Orson Scott Card (född 1951) är mest känd för sina science fiction-böcker, och då kanske främst för romansviten om Ender. Han är också universitetslärare i engelska samt väldigt mycket mormon och stödjer lagar som reglerar bl.a. samkönat äktenskap och homosexualitet, vilket många såklart ogillar och som också har lett till krav på bojkott av hans böcker och dess filmatiseringar. Det blev så hätskt att till och med filmbolaget kände sig manade att ta avstånd från författarens personliga åsikter.
The Andromeda Strain – Michael Crichton (1969)
Technothriller | Ett flygbasteam ska få tag på en militärsatellit som återvänt till Jorden när kontakten med den bryts. Flygfoton avslöjar att alla i det närmaste samhället verkar ha dött. Misstankar väcks om att satelliten kan har kontaminerats av en utomjordisk smitta. Då aktiveras projekt Wildfire, en regeringsåtgärd bestående av forskare tränade för den här typen av hot.
The Andromeda Strain – eller Döden från rymden i svensk översättning – är väl egentligen inte en traditionell science fiction-berättelse utan brukar klassificeras som en av de första böckerna i genren technothrillers – en genre i vilken Michael Crichton (1942–2008) rönte stora framgångar. Senare skrev och regisserade han filmen Westworld (1973) om en interaktiv nöjespark med vilda västern-tema där människoliknande androider spårar ur. Senare upprepade han samma typ av berättelse i Jurassic Park (1990) vars filmatisering av Steven Spielberg fick massiva framgångar. Då var det genteknik istället för artificiell intelligens som var i fokus. Många av hans böcker är tankeväckande och handlar om ny faror som uppstår i kölvattnet av teknologiska framsteg. Förutom AI och genteknik han han ockå bl.a. behandlat ämnet nanoteknologi i Prey från 2002 och global uppvärmning i State of Fear från 2004 samt också skrivit mer renodlade science fiction-böcker som t.ex. Timeline från 1999.
När många av hans andra böcker kanske lutar mer åt det fantastiska och pojkrumsäventyrsaktiga så tycker jag att The Andromeda Strain är betydligt mörkare och bygger mycket på olika element av spänning. I och med satelliten som återvänt till jorden och alla människor som dött intill nedslagsplatsen så står mänskligheten inför något helt okänt. Hur tacklar vi människor en sådan situation? Vilka val står vi inför? Vilka beslut måste fattas? Och framför allt – vem ska göra jobbet? Man kan säga att boken är ett slags kammarspel med ett gäng forskare i huvudrollerna som har fått i uppgift att lösa det här problemet. Det låter kanske inte så spännande i teorin, men faktum är att det är rakt igenom gastkramande!
Vill du läsa The Andromeda Strain på svenska så kan du hitta Döden från rymden begagnad på Bokbörsen.
Virtual Light – William Gibson (1993)
Cyberpunk, Dystopisk sci-fi | I ett dystopiskt och cyberpunkigt San Fransisco där multinationella storföretag härskar stjäl cykelbudet Chevette ett par solglasögon på en fest för snuskigt rika. Hon blir snart förföljd av människor med olika agendor men som har en sak gemensamt – alla vill åt de där solglasögonen.
Egentligen hade det varit mer comme il faut att tipsa om William Gibsons debutroman Neuromancer (1984) som anses vara den arketypiska cyberpunkromanen, men jag tycker att Virtual Light är roligare och inte lika krånglig att läsa. Medan Neuromancer utspelar sig en bra bit in i framtiden så ligger handlingen i Virtual Light betydligt närmre i tiden – faktum är att jag tror den utspelar sig 2006. Det hela är en slags deckarhistoria – eller noir om man vill kalla det så – och stämningen och de underbara miljöerna gör att du kommer älska den här boken om du t.ex. gillar Ridley Scotts film Blade Runner (1982) eller John Carpenters film Flykten från New York (1981). Virtual Light var nominerad till Hugopriset för bästa roman 1994 men fick se sig besegrad av Kim Stanley Robinsons Green Mars.
Jag har också skrivit en längre recension av Virtual Light som du kan läsa om du vill veta mer om boken.
Ubik – Philip K. Dick (1969)
Paranoid science fiction | I ett framtida 1992 används parapsykiska krafter i företagsspionage och kryoteknik gör det möjligt att försätta nyss avlidna personer i dvala. Joe Chip som är tekniker på en parapsykisk byrå börjar efter ett mordförsök att uppleva märkliga förändringar i verkligheten som kan bli temporärt återställda av den mystiska substansen Ubik.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja när det gäller den amerikanska författaren Philip K. Dick (1928–1982). Hans böcker är så egensinniga att jag måste förbereda mig mentalt innan läsningen som innan ett maratonlopp eller ett offentligt framförande inför publik. Och lika utmattad är jag när boken är utläst. Jag har läst ett gäng av Philip K. Dicks böcker och Ubik är den bok som jag hittills har upplevt som den allra bästa. När jag hade tagit mig igenom den kände jag att jag hade läst något väldigt bra, att den verkligen var speciell. Den är inte särskilt lång, typ 200 sidor, så det är ingen tegelsten på något sätt, men Dicks prosa kan ibland vara svårtuggad. Det beror kanske mest på alla tvära kast mellan alla olika lager av verklighet som Dick ofta rör sig mellan – paranoia är ju ett centralt tema i många av hans böcker.
Jag ger mig inte ens på att försöka beskriva handlingen i Ubik – den kan du läsa om på t.ex. Wikipedia – för det var alldeles för länge sedan jag läste den. Alla böcker jag läst är ju inte värda en omläsning, men Ubik är definitivt det.
0 Kommentarer