Allt jag fått lära mig – Tara Westover | Recension

Vissa människors uppväxt är hårdare än andras, och Tara Westovers var sannerligen ingen dans på rosor om man får tro hennes självbiografi Allt jag fått lära mig från 2018. Hon växer upp med sex syskon vid Buck Peak i Idaho i USA. Föräldrarna är fundamentalistiska mormoner som har ställt sig utanför samhället och preppar för apokalypsen – barnen får inga födelsebevis och får inte gå i skolan, familjen vill inte ha något med myndigheterna alls att göra och tar heller inte del av den offentliga sjukvården. Pappan ser gärna att Tara och hennes bröder hjälper till med hans skrotverksamhet som han bedriver på familjens gård. Mamman bedriver verksamhet inom alternativmedicin och är också barnmorska i trakten, trots att hon saknar både legitimation och utbildning. Tara blir också systematiskt misshandlad av en av sina bröder. Så ser Taras verklighet ut. Men hon drivs av en längtan efter kunskap, och efter att ha blivit inspirerad av en annan äldre bror så hamnar hon så småningom inom den organiserade utbildningen och tar sig till sist in på de fina universiteten.

Undertexten i boken handlar alltså om hur kunskap och utbildning kan göra en individ stark, självständig och kapabel trots avsaknaden av en uppväxt med normal skolgång. Den här upplägget känns ganska amerikanskt (eller för den delen värdigt ett sommarprat), och boken kan lätt placeras in bland övriga berättelser om landet där allt är möjligt och där alla kan skapa sin egen lycka – allt som krävs är motivation och hårt arbete. Därför är det inte förvånande att såväl Barack Obama och Bill Gates har tipsat om boken.

Bitvis påminner Allt jag fått lära mig en del om Nina Wähäs Testamente, som också handlar om en familj med många syskon i den perifera glesbygden. Liksom i Testamente är pappan i Westovers bok en patriark så till vida att han är gränsande till galen och därför får stort inflytande över sina barns liv eftersom de hela tiden måste förhålla sig till honom och hans idéer och nycker. Gillar man böcker om stora familjer där de inbördes relationerna stundtals är komplicerade och vrickade så spelar bägge dessa böcker i samma liga.

Trots mina invändningar om det amerikanska och sommarpratiga finns det alltid en poäng med att ta del av berättelser som den här, berättelser som ligger långt ifrån ens egen verklighet – berättelser som kan öppna ögon, sätta igång tankar och bidra till inspiration och bredda perspektiv.